Musik är, som alla vet, en smaksak och precis som vissa föredrar köttbullar framför lax eller chips framför smågodis, så gillar folk otroligt mång olika typer av musik. Under 1980-talet var det inte ovanligt att ungdomar delade upp sig i läger baserade på musiksmaken, och hårdrockare mot syntare var bland de vanligaste konflikterna. I tidningar som OKEJ skrevs det milslånga inlägg om varför Van Halen och AC/DC var bättre än Kraftwerk och Depeche Mode och ibland kunde det gå riktigt hett till under debatterna.

Idag så går det lite lugnare till och mycket av det beror på att många olika musikstilar blandas friskt, med mer eller mindre lyckade resultat. Ända sedan Aerosmith och Run DMC kollaborerade i den ganska gräsliga låten och videon Walk this Way så har man fått omvärdera vad man får och inte får göra musikaliskt. Rapparen R Diddy lägger på tunga gitarriff i sann Heavy Metal anda och tyska metallkillarna Rammstein samplar melodiska syntslingor från både opera och popmusik.

Skall man hålla sig till 80-talets hårdrock så var alltså saker och ting mycket mer polariserade och man var mån om att tillhöra antingen den ena eller den andra kategorin.

Detta återspeglades också i kläderna man hade på sig; var man hårdrockare var det viktigt att man hade läderjackor, svarta jeans, nitbälten och gärna tuperat hår medan syntarna hade kortare frisyrer, långa tygkappor och mer androgyna utseenden. När man dansade som syntare skulle man stå och vicka med överkroppen och se så allvarlig ut som möjligt, medan hårdrockarna moshade och headbangade så vilt de bara kunde när en låt var riktigt bra. Men när det kom till syvende och sist så handlade det hela tiden om attityd. Var man hårdrockare och gillade David Bowies hit Let’s Dance så hade man hellre gått i graven än erkänt det för någon!

Bland 80-talets största hårdrocksgrupper hörde Metallica, Kiss, Judas Priest och Iron Maiden till de främsta namnen. Medan Kiss mer handlade om rock n roll och partajande så var de andra banden riktigt hårda killar som sjöng om Satan, demoner och magiska kvinnor. Detta upprörde naturligtvis föräldrar och kristna organisationer och det varnades för djävulsdyrkan och ungdomar som begått självmord efter att ha lyssnat på hårdrock. Hårdrockarna själva ryckte ofta på axlarna och himlade med ögonen men tyckte samtidigt att det var ganska roligt att utmana etablissemanget.

Det fanns också hårdrocksgrupper som var lite mera mainstream och som man till och med kunde återfinna på topplistor och höra på regelrätta radiokanaler. Till dessa hörde mesrockarna Def Leppard från Storbritannien, som sedan trummisen förlorat sin ena arm börjat använda en slags halvautomatisk trummaskin och därmed fick ett mer elektroniskt sound. Det tyska bandet Scorpions gjorde den ena succen efter den andra med sina populära ballader, men när bandet Kiss kom ut med låten “I was made for loving you baby” var det många som vände dem ryggen; de hade helt enkelt gått för långt!